Typiskt, hjärtat rusar alltid iväg när det ringer på natten och man vaknar. Gick på toa och hör helt plötsligt Jessica skrika: STALLET BRINNER, STALLET BRINNER!
Frågade vad det var för idiot som ringde och hon skriker då ännu högre: DET ÄR POLISEN!
Trodde att nu var det någon idiot som hade roligt… Fick luren av henne, hon bara skrek!
”Hej det här är Linnea från polisen, stall nr 11 på Småstallsområdet står i brand….Övertänt… Inga ljud ifrån stallet….”
Jag förstod ingenting???
Jag satt som handfallen i soffan & kände hur trött jag var, jag ville bara gå & sova igen. Jessi for i backen & var helt hysterisk, hon skulle till stallet & det NU! Tänkte hur ska jag kunna stoppa henne? Jag hade ingen ork till någonting! Som tur var hade hon ringt sin pappa & han kom, hon fick åka ner med honom till stallet OM hon följde med på akuten & fick en lugnande tablett, så åka de.
Jag satt kvar hemma & förstod ännu ingenting. En manlig polis ringde & frågade om vi blivit underrättade, tack & lov för skylten med allas telefonnummer vi hade på dörren. Vaknade till liv & insåg att Mirjas telefonnummer stod kvar trots att hon nyss flyttat. Talade om för polisen att de INTE fick ringa henne, hennes häst hade flyttat, tack & lov...
Hörde Jessica skrika i bakgrunden, frågade polisen om de kommit ner & jo Stefan var där med henne & försökte lugna henne. Sådan smärta är obeskrivbar...
Jag ringde mina vänner, det började trilla in tröstade sms på mobilen.
Två vänner dök upp här & tjatade på mig att jag måste åka ner, VARFÖR? Jag fattade inte, allt var ju ändå över, förbi slut, aldrig mer...
Jag följde med tillslut, satt tyst i bilen när vi åkte in på området, Linda parkerade vid sitt stall, jag satt kvar & såg förödelsen, ville inte vara där, ville hem igen.
Tillslut kom det en sådan vrede över mig att jag rusade ut från bilen & bara skrek!!!
Just då hade man en tyst minut på hopptävlingarna som pågick på banan bakom stallområdet.
Polisen hade spärrat av området & tekniker inväntades från Luleå innan vi fick ta ut hästarna.
Allt praktiskt som skulle ordnas var nog en räddning.
Hästarna hade dött av röken Saxi & Gassi hade vänt mularna mot varandra & låg så inne i stallet. Hrannar hade somnat i sin box på andra sidan stallgången.
Teknikerna kom på eftermiddagen efter det så fick vi gå in i stallet. Jag ville inte, Jessi gick in & tog farväl. Nina & Börje hade varit inne i stallet & lagt presenningar över kropparna så att bara huvudena syntes.
Våran urgulliga veterinär kom ner & gick in & chipkollade hästarna så vi kunde "bevisa" vilka det var som omkommit.
Vi fick hästarna bortforslade innan kvällen & begravda dagen efter. Ena stallkatten Mimir saknades, vi ropade & ropade, men kunde inte hitta honom. Jag hade fodrat kväll på fredagen & Odin kom in & åt, men inte ett spår av Mimir. Katterna kunde ta sig in & ut själva i stallet, så det var inte så ovanligt att de inte kom till kvällen. Odin dök upp direkt efter branden, han var skygg & det försår man om han sett allt hända...
Odin följde med oss in i stallet, han strök sig mot sotiga boxdörrar, smög in under presseningen själv & kom ut sotig om tassarna. Han tittade på stallet & jamade... Sorgligt.
Den 18é tog Börje stegen & klättrade upp på det som var kvar av höloftet.
Kaptenen hade inte lämnat skutan...
I höet låg en illa sargad kattkropp & vilade...
Nu började allt praktiskt jobb. Vi krattade i sotet, letade saker, jobbade som tokar, allt för att hålla oss sysselsatta.
Vi plockade ut saker, fotograferade för föräkringsbolaget, jisses så mycket grejjer man hade & hur skulle man komma ihåg allt???
Att begrava tre hästar var inte heller så lätt, men med hjälp så löste även det sig. De vilar tillsammans alla tre, Saxi, Gassi & Hrannar.
Våran underbara veterinär skrev en dikt som han skickade till mig, den får mig än idag att gråta...
Requiem
I Valhall grälar Gudarne
Med arga ord och skäll
Vad som skall ske med fagra tre
Som kommit dit ikväll
En grå som molnets skugga
Som genom dalen drar
Två svarta såsom korpen
Som över fjället far
Så stolta och så tappra
Så skall de stridsdjur bli
Så råder högste Odin
Och Tor står honom bi
Nej knappast, säger Balder
Är striden deras lott
För i sin tid i Midgård
De gjorde bara gott
De gladde människofränder
med sin stil och fart och fläkt
Och värmde frusna händer
Med mulens andedräkt
De gav åt flickor trohet
Och vänskap ren och skön
Åt den som levt det livet
Kan finnas blott en lön
Då Balders tal har tystnat
Är Asaborgen still
Och alla som har lyssnat
Förstår vad Balder vill
Till ängder invid Valhalls vägg
De tappra tre går ut
Och hälsas utav hundra gnägg
Från de som lämnat oss förut.
Vila i frid Pållar, nu sticks jag inte mer.
Er Veterinär
Att Galsi kom till oss i det skedet när han kom, med sina bus & upptåg har betytt oerhört mycket för oss. Att Galsi matte vaknade upp den morgonen med orden "Jag måste sälja Galsi" ringandes i öronen, hittade våran annons & ringde. Att han sen stod i just den lilla byn vi skulle till... Ja jag tror med bestämdhet att det var någon som hade en hov med i spelet, tack Saxi för allt du gett oss!
4 kommentarer:
sitter fortfarande med tårade ögon när jag läser det här!
Vilken tur att Saxi ordnade fram Galsi till er!
Jag tror absolut våran vackra vitnäsa hade en hov med i spelet så Galsi kom in i våra liv :o)
Saknar din fina teckning av Saxi...*L*
Sitter här med tårarna rinnande efter att ha läst om det fruktansvärda ni råkade ut för och full av beundran för att ni orkade gå vidare.
Vilken lycka att ni hittade Galsi och hade styrkan att börja om.....
Upplever att det slarvas en del med el och annat i stall och att man lättvindligt sätter in kupévärmare när rören fryser utan att kolla hur säkert det är....
Tack för att ni delade med er!// Lena
Skicka en kommentar